Berlin på Käringön

En tisdagseftermiddag på Käringön fick jag syn på en man som stod i trädgården till sitt hus. Jag lyfte kameran och frågade om jag fick ta ett porträtt. Han nickade och log svagt, men suckade:
– Det har varit en tråkig dag, regnet förstörde mina planer. Jag hade tänkt måla om utedasset.

Claes Berlin vid sitt familjehus på Käringön

Ett dass som, visade det sig, inte var vilket dass som helst. Det var tydligen K-märkt. Ombyggt, men inte rivbart. Så började samtalet som snart skulle leda mig längre in i mannens värld.

Vi gick tillsammans ner i källaren. Först där, bland bråte och minnen, presenterade han sig och sträckte fram handen:
– Claes. Claes Berlin.
Jag tog hans hand.
– Isac. Trevligt.

Ett namn med en historia

Claes berättade om sitt efternamn. ”Berlin”, men det hade inte med Tyskland att göra. Namnet härstammade från hans farfar, Justinus Emilius Berlin, och en tid då livet på de små bohusöarna var både hårt och vilt. Käringön var, som farfadern berättat, känt som en samlingsplats för fylleri, prostitution och laglöshet. ”Omoraliskt?” sa Claes och höjde ögonbrynen. ”Tja, vem bestämmer vad som är moral egentligen?”

När släktskapet blev för snårigt bland öarnas alla ”-son”-namn och inavel blev ett problem tog kapellpredikanten August Simson saken i egna händer. Han delade ut nya efternamn. Väderstreck, som Nordberg och Västerberg, men också mer udda namn. Berlin var ett av dem – och det blev familjens.

Claes Berlin visar upp sin källare

Källaren – ett museum av liv

Claes källare var något helt annat än en vanlig förvaringsplats. Den var vardagsrum, matsal, garderob, fiskarmuseum och uppfinnarverkstad i ett. På hyllor och bord låg hemvärnshjälmar, gamla båtbeslag och märkliga konstruktioner.

Han tog fram en enbent stol – en familjeuppfinning. Syftet var enkelt: att kunna slå sig ner på de ojämna klipporna utan att släpa med en fyrbent stol som ändå aldrig stod stadigt. Jag fick prova, vinglade först, men fann sedan balansen. Och plötsligt kändes syftet självklart.

Men källarens stolthet var inte en stol, utan en lucka i taket ovanför matbordet. Därifrån kunde köket skicka ner mat – eller, som Claes skrattandes påpekade, en öl när han ligger i sin favoritposition i soffan och tittar ut genom fönstret. Genom fönstren i källaren såg man havet. ”Som en levande akvarellmålning,” sa han. ”Ibland blir man less efter att stirra i dagar på samma utsikt. Men ledsen, det blir man aldrig här.”

Från Sibirien till Amerika

Vi gick vidare upp till balkongen.
– Här är vi i min farfars hus, förklarade Claes. På sin tid kallades huset för Sibirien, eftersom det stod ensamt och klimatet på södra delen av ön var enligt Claes lite råare. Ett annat ensamt hus längre bort kallades Amerika.

Han pekade mot grannhuset, Skepparhuset. Skepparen där hade den första brunnen på södra ön – men ville inte dela med sig. Claes farfar fick därför bära vatten långt. Tills han en dag grävde en egen brunn, precis ovanför skepparens. Då började vattnet flöda först till honom, och skepparens brunn sinade.
– Men farfar lät honom använda brunnen, sa Claes. Han brukade säga: Att vara snäll är det skarpaste vapnet vi människor har.

Porslinshundarna

Innan jag gick visade Claes två porslinshundar i fönstret.
– När de står vända inåt betyder det att mannen i huset är hemma. Men pekar de utåt… ja, då är han borta på sjön i veckor. Då visste männen på ön att de var välkomna att knacka på. För… lite uppvaktning, säger Claes och skrattar med en subtil blink innan han hälsar mig adjö.